kulturpolitik

Låt oss fundera mer över branschfrågan

0 kommentarer | branscher, debatt, kulturpolitik

Rasmus Fleischer skriver på uppdrag av Hybris Konstproduktion i Svensk Scenkonsts krönikeserie "På jakt efter en rikare idédebatt inom scenkonsten" om branschbegreppets användningar inom konst- och kulturlivet. De första två kommentarerna på krönikan är skrivna av dels Svensk Scenkonsts kommunikationschef Helena Faxgård, dels av Elisabet Widlund, VD för Musiksverige. Här gör Anders Jacobson från Hybris Konstproduktion ett inlägg i diskussionen.

Jag tycker att det vore spännande att för en stund fundera tillsammans över hur vi kan tänka bortom de strukturer och förhållningssätt som vi tar för givet i dag. Grundfrågan som Rasmus tar upp är värd att fundera mer på, dvs. hur grupper organiserar sig fackligt och politiskt, inte minst på konstområdet, då ett visst konstnärligt uttryck ofta har en till synes given koppling till vissa gemenskaper, ekonomier och politiska handlingsutrymmen.

I min förståelse uppmanar Rasmus krönika oss att ta chansen att fundera över fler och andra sätt att tänka och göra kollektiv aktion än de vi redan känner till. Kan vi tänka relationer, aktioner och gemenskaper på andra ledder och enligt andra logiker och ordningar än i dag? Och om vi nu vill bort från stuprören, varför insisterar vi på att bygga fler och fler politiska strukturer baserade på avgränsade och separerade konstnärliga uttryck?

Jag blir ständigt påmind om branschbegreppet som konstpolitisk grundpelare i mitt dagliga arbete, och det som är beklämmande i den inneboende logiken är inte bara att det baseras på en förenklad politisk förhoppning om att alla som sysslar med en viss konstart ska vilja liknande saker, utan även att alla de som vill göra annorlunda än vad som är norm inom branschen, ofta osynliggörs.

Det är ofantligt viktigt att kontinuerligt undersöka hur en bransch och dess maktcentra definierar sig själv och enligt vilka värderingar, då själva organiseringen av aktörer aldrig kan vara neutral eller positiv för alla. Vad en bransch- eller intresseorganisation heter är naturligtvis också viktigt i sammanhanget, då detta är den kanske tydligaste signalen om vem och vad som organisationen vill representera. Jag upplever att denna kritiska och grundläggande analys ofta uteblir trots goda och reella ambitioner att verka inkluderande, proaktivt och breddande. Istället läggs desto mer resurser och energi på bevarande, självförsvar och tillväxtiver.

De konstpolitiska strukturernas uppbyggnad har – via traditioner, utbildningsideologi, produktionsförutsättningar och organisationskulturer – lett till att t.ex. dans bör se ut på ett visst sätt för att, ur ett kulturpolitiskt perspektiv, räknas som dans. Viljan att vara ett "vi" inom en viss konstart eller bransch kan i värsta fall även leda till att överskugga och undvika konflikter som handlar om klass, kön, sexualitet och kulturella normer. Aktörer primärt verksamma inom dansområdet ombeds tala politiskt utifrån "vad dansen behöver", inte om större politiska frågor. Frågan är om detta är det mest produktiva och intressanta sättet att bygga upp politiska gemenskaper, jämlikhet och dynamiska konstkulturer? Särskilt i dessa tider då fler och fler kulturaktörer och konstnärliga praktiker rör sig dagligen mellan både former, uttryck, hantverk, metoder, ideologier, arenor och yrkesroller?

Ett annat problem med branschbegreppet är att vi bygger in oss i en tämligen bisarr och konserverande konkurrenslogik mellan konstarterna. Den ena konstarten sneglar på den andra konstartens resurser eller infrastruktur, den andra påstår att den tredje är introvert och överintellektuell, medan den fjärde tycker att den första ligger hopplöst efter i den s.k. utvecklingen. Det mest spännande vi kan komma på är att samarbeta och blanda olika uttryck, och samtidigt har vi mage att påstå att konst skulle vara så himla kreativt. Även inom konstarterna pågår ständiga konflikter kring vilka genres och grupperingar som kan tänkas tillhöra branschen och inte. Varför inte knyta fler band och bygga fler gemenskaper som baseras på hur vi vill agera i världen, snarare än hur vi och vårt yrke förväntas se ut?

Det finns en risk att det politiska samtalet inom konstnärliga branscher utspelar sig i det som Chantal Mouffe kallar "moralens register". Jag upplever att vi på kulturområdet undviker att – eller saknar verktygen för att – artikulera, klargöra och tillgängliggöra våra ideologiska förhållningssätt i relation till vår dagliga praktik. Detta innebär att det politiska "levandets" konsekvenser oftast har sitt ursprung i val och icke-val som t.ex. formuleras i termer av "det bästa för branschen" osv, istället för att transparent exponera och diskutera vilken typ av ideologi valet som sådant avser producera. Denna brist på tydlighet öppnar dörrarna till en daglig praktik som, på mikro- och makronivå, handlar om att utse "fiender" (de gamla etablerade "propparna", den och den "klicken", institutionerna, de som inte gör riktig dans, de som gör riktig dans, bidragsgivarna, politikerna osv.) istället för ideologiskt definierade motståndare, som med öppna kort argumenterar i produktiv konfrontation.

Istället för en konfrontativ, experimentell och utvecklande debatt kring förhållningssätt, idéer, ideologier och samhälleliga göranden och varanden i konst- och kulturpolitiken, menar jag att vi spenderar på tok för mycket tid på att jämföra uttryck och tävla mellan branscher, på sätt som nödvändigtvis stänger ute dem som inte känns igen, de som inte har legitimerats enligt rätt utbildning eller kontaktnätverk, eller de som är alldeles för smarta eller knäppa för att vi ska fatta vad de säger. Konfrontationerna sker alltså, men på fel ledder, och av fel anledningar.

Så utan att underkänna dagens system i sin helhet tycker jag att det vore otroligt spännande att tillsammans tänka mer på hur det skulle kunna se annorlunda ut, hur konstaktörernas politiska organisering skulle kunna utvecklas och mångfaldigas. Kan vi t.ex. tänka oss genrelösa och organisationsneutrala kulturstöd och konstinstitutioner, utan att de minsta konstuttrycken skulle trängas undan, och där specifika kunskaper fortfarande värderas? System som syftar till att främja en mångfald av idéer, aktörer och erfarenheter snarare än förenklade konstnärliga identiteter som uppmanar oss att producera inom ramarna för det igenkännbara? System som kan vara lika experimentella och dynamiska som konsten förväntas vara, och samtidigt vila på transparent och demokratisk grund?

För att kultivera ett än mer tankeväckande och oliktänkande konstfält, för att skapa nya politiska handlingsutrymmen, och för att fortsätta kämpa för jämlikhet och solidaritet – inom kulturområdet och i samhället – tror jag att en av våra viktigaste utmaningar är att artikulera andra specificiteter, riktningar och kollektiva handlingar än de vi är vana att tänka genom, och att våga benämna våra val i politiska termer.

Ny skrift: "Fyra kulturpolitiska förslag"

0 kommentarer | Almedalen, kulturpolitik

Hybris befinner sig den 4-10 juli på Almedalsveckan på Gotland. Med oss har vi en skrift som heter "Fyra kulturpolitiska förslag - för förnyelse, dynamik och transparens" som vi presenterar för politiker och kulturaktörer. Ladda ned skriften i utskriftsformat genom att klicka på länken längst ned på den här sidan, eller läs innehållet direkt här på bloggen:

Hur kan kulturpolitiken utvecklas för att främja ett än mer dynamiskt, pluralistiskt och angeläget konst- och kulturliv? Följande förslag baseras på våra praktiska erfarenheter som scenkonstnärer, producenter och konsulter, samt observationer som vi gjort genom att undersöka kulturens 
organisering.

1. "Kulturlyftet"- fortbildning och kompetensutveckling
De immateriella värden som konsten och kulturen skapar fyller fundamentala funktioner i vårt samhälle, inte minst när det gäller att främja förståelse för olika synsätt och erfarenheter. Konsten är en plats där medborgare möts för att samtala om det som vi annars inte samtalar om.

För att kultivera och utveckla kulturens fundamentala funktioner behöver konst- och kulturaktörer tillgång till kontinuerlig kompetensutveckling. Därför menar vi att en storskalig satsning på fortbildning inom kulturfältet behöver komma till stånd. Ett långsiktigt mål med satsningen bör vara att skapa lika möjligheter till fortbildning och kompetensutveckling för personer inom såväl små- som storskaliga kulturverksamheter. Detta skulle i sin tur möjliggöra och synliggöra en större mångfald av specifika konstnärliga och samhälleliga initiativ och uttryck.

Förslag
Genomför en femårig fortbildnings-satsning på kulturområdet för att skapa långsiktiga möjligheter för konst- och kulturaktörer att utveckla sina verksamheter efter sina egna villkor och förutsättningar. Exempel på delmoment i satsningen är att:

  • främja ämnesfördjupning och teoretisk kunskapsutveckling för konst- och kulturaktörer i syfte att höja kompetensen om de konstnärliga och samhälleliga strukturer som de verkar inom
  • utveckla jämställdhets-, jämlikhets- mångfalds- och klimatpaket och verktygslådor som kan användas av både små- och storskaliga organisationer för att sätta samman och integrera handlingsplaner som är anpassade för deras specifika arbetssituation
  • fördjupa kunskapen om kulturella näringar och dess produktion av immateriella värden, inom ramen för befintlig företagsrådgivning som det offentliga erbjuder idag, samt öka kulturaktörernas kunskap i att utveckla och driva hållbara, effektiva och ansvarstagande organisationer och företag.

Delar av medlen bör användas inom ramen för regeringens handlingsplan för kulturella och kreativa näringar. Andra delar bör kopplas till förståelsen för kultur som aspektpolitik, dvs. att samtliga politikområden och departement engageras. Vidare bör insatsen strategiskt uppmuntra och främja tvärsektoriell samverkan mellan högskolor, universitet, förberedande konstskolor, alliansbildningar, centrumbildningar, institutioner, fackförbund, företagsstöd, enskilda och privata aktörer i dessa frågor. Satsningen bör möjliggöra för konstnärer och organisationer att prioritera kompetensutveckling och fördjupning inom ramen för sin ordinarie verksamhet.

2. Möjliggör förnyelse - prioritera fria kulturanslag
Kulturutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 2009:16) att de nationella kulturpolitiska målen 
skulle innefatta formuleringarna "främja kulturell pluralism" och "ge plats för konstens förmåga att gestalta, bryta mönster och vidga det möjligas rum". Vi menar att det är högst angeläget för kulturens utveckling att dessa ambitioner inte glöms bort, utan ges större plats i dagens kulturpolitiska debatt samt att de konkret påverkar utformningen av de offentliga anslags-
systemen.

I dag är kulturanslagen tydligt riktade till särskilda ändamål och fördelas i regel efter genre eller infrastruktur (t.ex. institution, turnénätverk osv.). Detta innebär alltför ofta att dels nyskapande och kritiskt utforskande projekt, dels konstuttryck som befinner sig utanför de västerländska kvalitetsbegreppen inte synliggörs eller erkänns. Vi menar att införandet av fria medel är ett nödvändigt steg mot att förverkliga de nu liggande kulturpolitiska målen om att kulturen ska vara en "dynamisk, utmanande och obunden kraft".

Förslag
Reformera anslagssystemen till att integrera medel utan fördefinierade användningsområden. På så sätt kan stöd ges till det vi ännu inte känner igen eller känner till, just det som kan "vidga det möjligas rum".

3. Möjliggör konkurrens - utred organisationsneutrala kulturanslag
Det råder ingen brist på kreativa initiativ och aktörer inom kulturlivet. Däremot erbjuds inte alla på lika 
villkor möjligheter till utveckling, synlighet och etablering. Vi vill se en kulturpolitik som främjar vår 
kulturella mångfald på ett mer rättvist sätt.

I sin bok "En kulturutredning: pengar, konst och politik" föreslår David Karlsson att kulturstöd bör fördelas enligt en princip om organisatorisk neutralitet (sid 134-135, 244), och inspireras i sitt resonemang av litteraturområdets titelstöd. Han argumenterar för att titelstödets utformning har stimulerat till utveckling genom att fokusera på just titeln/verket och samtidigt förhållit sig neutralt till det ansökande förlagets form eller storlek. Enligt Karlsson har detta främjat både bredd och förnyelse genom att små aktörer på jämlika villkor kunnat konkurrera med större aktörer om kulturpolitiska medel.

Med stor sannolikhet är principen om organisationsneutralitet inte lika väl tillämpbar inom alla konstområden och dess olika organisationskulturer. Vi anser dock att förslaget är högst relevant och spännande och därför bör tas upp till en seriös och djupgående diskussion.

Förslag
Tillsätt en statlig utredning som ser över huruvida en princip om organisationsneutralitet kan tillämpas inom fler delar av det kulturpolitiska området.

4. Motivera beslut - ökad transparens vid anslagsfördelning
Vid fördelningen av offentliga kulturanslag ges alltför sällan offentliga motiveringar till bifall och avslag. Detta innebär att få utanför referensgruppernas och styrelsernas rum kan ta del av på vilka grunder beslut tagits. I beslutsbrev hänvisas endast till generella kvalitetskriterier och kulturpolitiska mål, huruvida sökanden är allmänt ansedd i branschen, men framför allt det självskrivna 
faktumet att pengarna inte räcker till alla. Detta i grunden odemokratiska förfarande gör det mycket svårt att seriöst debattera hur kulturanslag fördelas.

Det är högst rimligt att kräva att fördelningen av offentliga medel motiveras. Dels för att möjliggöra en öppen dialog kring kulturpolitiska prioriteringar, dels för att bidra till ökad artikulering av mål och visioner hos både sökande och anslagsgivare. Vidare skulle det vara mycket betydelsefullt för de sökande och deras fortsatta arbete att få ta del av vilka aspekter av ansökan/projektet som ansetts starka eller svaga.

Förslag
Inför obligatorisk offentlig motivering av beslut i offentliga anslagsmyndigheter och prioritera resurser för att åstadkomma detta.

Ladda ned en utskriftsversion av "Fyra kulturpolitiska förslag"

Lästips: "En kulturutredning" av David Karlsson

0 kommentarer | boktips, kulturpolitik

David Karlsson, avhoppad sekreterare vid regeringens Kulturutredning, kom i våras ut med en egen bok; En kulturutredning: pengar, konst och politik. Boken ger en bra överblick av svensk kulturpolitik och innehåller en rad intressanta resonemang och förslag.

Det kanske mest spännande förslaget handlar om att större delar av det kulturpolitiska området skulle kunna vara strukturerat så som litteraturens titelstöd:

Det finns en aspekt av titelstödet som ofta förbises. Sverige har idag en vital bokmarknad med många små och unga förlag. Dessa spelar en allt viktigare roll för utgivningen av kvalitetslitteratur. Två faktorer har varit avgörande för dessa förlags framväxt. Den ena är den digitala tekniken som från och med 1980-talets Desk Top Publishing-revolution drastiskt sänkte kostnaderna för bokproduktion. Den andra faktorn är titelstödet. Titelstödet har nämligen gjort det möjligt för små aktörer att på jämlika villkor konkurrera med större aktörer om kulturpolitiska medel. Det finns inom kulturpolitiken få motsvarande exempel. Tänk om Teater Bhopa tillåtits konkurrera med Dramaten om medel enbart utifrån kvalitetskriterier. Om ingen hänsyn tagits till de båda organisationernas ålder, anseende, lokalrenoveringsbehov, fasta kostnader och pensionsåtaganden, utan enbart till vad som utspelar sig på scenen. Skulle skillnaden i tilldelning vara lika stort då? Titelstödet fungerar på just ett sådant sätt. Resultatet har blivit att nya aktörer haft rimliga förutsättningar att komma fram och etablera sig. Vinnare är vi alla som fått en dynamisk förlagsvärld och tillgång till litteratur av hög kvalitet.
 Ett problem med många av dagens kulturpolitiska ordningar är att de tenderar att konservera befintliga strukturer. Förnyelsen är liten. Litteraturpolitikens titelstöd är ett exempel på en stödform som stimulerar förändring och utveckling. Det är ett exempel på vad Nicholas Garnham och andra i Greater London Council i början av 1980-talet beskrev som en kulturpolitik som verkar genom och inte mot marknaden.

Detta leder Karlsson fram till den både radikala och eleganta formuleringen:

Det spelar ur statens och medborgarnas perspektiv ingen roll om Bonniers eller Anthropos ger ut lyriksamlingen. En kulturpolitisk princip om organisationsneutralitet bör tillämpas.

Förslaget om organisationsneutralitet skulle om det realiserades nödvändigtvis orsaka turbulens till en början. Troligtvis är principen inte lika väl tillämpbar inom alla konstområden och dess olika organisationskulturer, men i mina öron är detta till synes enkla förslag kanske den mest spännande, inspirerande och välformulerade kulturpolitiska idé jag har hört under de senste årens debatt.

Hybris har fem exemplar av boken, hör av dig om du vill låna! Eller beställ boken på Adlibris.