Rasmus Fleischer skriver på uppdrag av Hybris Konstproduktion i Svensk Scenkonsts krönikeserie "På jakt efter en rikare idédebatt inom scenkonsten" om branschbegreppets användningar inom konst- och kulturlivet. De första två kommentarerna på krönikan är skrivna av dels Svensk Scenkonsts kommunikationschef Helena Faxgård, dels av Elisabet Widlund, VD för Musiksverige. Här gör Anders Jacobson från Hybris Konstproduktion ett inlägg i diskussionen.
Jag tycker att det vore spännande att för en stund fundera tillsammans över hur vi kan tänka bortom de strukturer och förhållningssätt som vi tar för givet i dag. Grundfrågan som Rasmus tar upp är värd att fundera mer på, dvs. hur grupper organiserar sig fackligt och politiskt, inte minst på konstområdet, då ett visst konstnärligt uttryck ofta har en till synes given koppling till vissa gemenskaper, ekonomier och politiska handlingsutrymmen.
I min förståelse uppmanar Rasmus krönika oss att ta chansen att fundera över fler och andra sätt att tänka och göra kollektiv aktion än de vi redan känner till. Kan vi tänka relationer, aktioner och gemenskaper på andra ledder och enligt andra logiker och ordningar än i dag? Och om vi nu vill bort från stuprören, varför insisterar vi på att bygga fler och fler politiska strukturer baserade på avgränsade och separerade konstnärliga uttryck?
Jag blir ständigt påmind om branschbegreppet som konstpolitisk grundpelare i mitt dagliga arbete, och det som är beklämmande i den inneboende logiken är inte bara att det baseras på en förenklad politisk förhoppning om att alla som sysslar med en viss konstart ska vilja liknande saker, utan även att alla de som vill göra annorlunda än vad som är norm inom branschen, ofta osynliggörs.
Det är ofantligt viktigt att kontinuerligt undersöka hur en bransch och dess maktcentra definierar sig själv och enligt vilka värderingar, då själva organiseringen av aktörer aldrig kan vara neutral eller positiv för alla. Vad en bransch- eller intresseorganisation heter är naturligtvis också viktigt i sammanhanget, då detta är den kanske tydligaste signalen om vem och vad som organisationen vill representera. Jag upplever att denna kritiska och grundläggande analys ofta uteblir trots goda och reella ambitioner att verka inkluderande, proaktivt och breddande. Istället läggs desto mer resurser och energi på bevarande, självförsvar och tillväxtiver.
De konstpolitiska strukturernas uppbyggnad har – via traditioner, utbildningsideologi, produktionsförutsättningar och organisationskulturer – lett till att t.ex. dans bör se ut på ett visst sätt för att, ur ett kulturpolitiskt perspektiv, räknas som dans. Viljan att vara ett "vi" inom en viss konstart eller bransch kan i värsta fall även leda till att överskugga och undvika konflikter som handlar om klass, kön, sexualitet och kulturella normer. Aktörer primärt verksamma inom dansområdet ombeds tala politiskt utifrån "vad dansen behöver", inte om större politiska frågor. Frågan är om detta är det mest produktiva och intressanta sättet att bygga upp politiska gemenskaper, jämlikhet och dynamiska konstkulturer? Särskilt i dessa tider då fler och fler kulturaktörer och konstnärliga praktiker rör sig dagligen mellan både former, uttryck, hantverk, metoder, ideologier, arenor och yrkesroller?
Ett annat problem med branschbegreppet är att vi bygger in oss i en tämligen bisarr och konserverande konkurrenslogik mellan konstarterna. Den ena konstarten sneglar på den andra konstartens resurser eller infrastruktur, den andra påstår att den tredje är introvert och överintellektuell, medan den fjärde tycker att den första ligger hopplöst efter i den s.k. utvecklingen. Det mest spännande vi kan komma på är att samarbeta och blanda olika uttryck, och samtidigt har vi mage att påstå att konst skulle vara så himla kreativt. Även inom konstarterna pågår ständiga konflikter kring vilka genres och grupperingar som kan tänkas tillhöra branschen och inte. Varför inte knyta fler band och bygga fler gemenskaper som baseras på hur vi vill agera i världen, snarare än hur vi och vårt yrke förväntas se ut?
Det finns en risk att det politiska samtalet inom konstnärliga branscher utspelar sig i det som Chantal Mouffe kallar "moralens register". Jag upplever att vi på kulturområdet undviker att – eller saknar verktygen för att – artikulera, klargöra och tillgängliggöra våra ideologiska förhållningssätt i relation till vår dagliga praktik. Detta innebär att det politiska "levandets" konsekvenser oftast har sitt ursprung i val och icke-val som t.ex. formuleras i termer av "det bästa för branschen" osv, istället för att transparent exponera och diskutera vilken typ av ideologi valet som sådant avser producera. Denna brist på tydlighet öppnar dörrarna till en daglig praktik som, på mikro- och makronivå, handlar om att utse "fiender" (de gamla etablerade "propparna", den och den "klicken", institutionerna, de som inte gör riktig dans, de som gör riktig dans, bidragsgivarna, politikerna osv.) istället för ideologiskt definierade motståndare, som med öppna kort argumenterar i produktiv konfrontation.
Istället för en konfrontativ, experimentell och utvecklande debatt kring förhållningssätt, idéer, ideologier och samhälleliga göranden och varanden i konst- och kulturpolitiken, menar jag att vi spenderar på tok för mycket tid på att jämföra uttryck och tävla mellan branscher, på sätt som nödvändigtvis stänger ute dem som inte känns igen, de som inte har legitimerats enligt rätt utbildning eller kontaktnätverk, eller de som är alldeles för smarta eller knäppa för att vi ska fatta vad de säger. Konfrontationerna sker alltså, men på fel ledder, och av fel anledningar.
Så utan att underkänna dagens system i sin helhet tycker jag att det vore otroligt spännande att tillsammans tänka mer på hur det skulle kunna se annorlunda ut, hur konstaktörernas politiska organisering skulle kunna utvecklas och mångfaldigas. Kan vi t.ex. tänka oss genrelösa och organisationsneutrala kulturstöd och konstinstitutioner, utan att de minsta konstuttrycken skulle trängas undan, och där specifika kunskaper fortfarande värderas? System som syftar till att främja en mångfald av idéer, aktörer och erfarenheter snarare än förenklade konstnärliga identiteter som uppmanar oss att producera inom ramarna för det igenkännbara? System som kan vara lika experimentella och dynamiska som konsten förväntas vara, och samtidigt vila på transparent och demokratisk grund?
För att kultivera ett än mer tankeväckande och oliktänkande konstfält, för att skapa nya politiska handlingsutrymmen, och för att fortsätta kämpa för jämlikhet och solidaritet – inom kulturområdet och i samhället – tror jag att en av våra viktigaste utmaningar är att artikulera andra specificiteter, riktningar och kollektiva handlingar än de vi är vana att tänka genom, och att våga benämna våra val i politiska termer.
Prenumerera i en rss-läsare
