Ska vi ta en fika? – en skrift om konstnären som konsult

0 kommentarer | arvodering, handbok, konsultation

Ett grundläggande problem gällande konstnärens ekonomiska situation är att kulturfältet har en utpräglad praxis av att undervärdera kostnader för arbete. Många kulturaktörer är dåliga på att ta betalt, och uppdragsgivare förutsätter alltför ofta att uppdrag – både inom och utanför kärnverksamheten – gladeligen utförs ideellt.

Hybris Konstproduktion har sammanställt denna skrift för att uppmärksamma frågan om arvodering av konstnärer som gör uppdrag utanför sitt ”kärnområde”. Skriften vänder sig både till uppdragsgivare som söker kompetens och förankring i kulturfältet (t.ex. institutioner, myndigheter och intresseorganisationer), samt är en uppmaning till kulturaktörer att värdera sitt arbete och sin kunskap när de ombeds bidra med sin kompetens i arbetsgrupper, utredningar, seminarier osv.

Denna fråga har länge varit aktuell och är så även i dag, inte minst påpekas ofta vikten av att konstnärer inbegrips i den svenska kulturpolitikens regionalisering. Använd dig av uppgifter och tankar i skriften, lägg till saker som passar din situation och diskutera gärna frågan här på bloggen!

Text: Anders Jacobson och Johan Thelander, Hybris Konstproduktion
Grafisk design: Gabriel Widing
Illustration: Alice Eklund

Ladda ned skriften Ska vi ta en fika? – konstnären som konsult

Arts: what's left? – the whole article in English

0 kommentarer | article, Valeria Graziano

As part of a series of articles where Hybris Konstproduktion has been guest editors for Svensk Scenkonst (Swedish Performing Arts) during the spring, we invited Valeria Graziano to write the last article of the series.

Valeria Graziano is a writer, educator and organiser, currently completing a PhD at Queen Mary University of London and she collaborates with the Micropolitics Research Group.

Since all articles in the series have been published in Swedish on the website of Svensk Scenkonst, we publish the original English version of Valeria's text here on our blog: 

---

Arts: what's left?

Where are the arts located within Left cultures? The “creative industries” paradigm that gathered momentum in Europe during the 1990s and 2000s is currently being dismantled. Such policy model – sometimes also called ‘cultural neo-liberalism’ – was based upon the belief that creativity could be a source of growth, both understood in social and economic terms. Many in the field saluted this as an overcoming of the traditional Left suspicion toward the arts as being elitist.

Creativity is, after all, a desirable human capacity, something that everyone possesses, and the hope was that the arts could find a new place in the social democratic process. However, the belief that creativity can be simultaneously organised under the predicament of the social and the economic is not a neutral one, as the two in fact operate according to antagonistic principles. The ‘creative industries’ materialised in a specific agenda that mixed the shrinking public provision of culture, education and arts with the expansion of a new paradigm of labour made of flexible subjects who should enjoy work as an opportunity for self-expression. 

At present, a European vision for the future of its societies and its cultures is lacking. While the narrative coming from official politics is contradictory and fragmented, revolving around key words such as ‘austerity’ and ‘self-reliance’, a new wave of social movements has been agitating the continent from elsewhere. Millions of people from Spain to Tunisia, from the UK to Belgium, from Egypt to Italy, from Germany to Greece, have recently activated in the name of an ultimatum for alternatives.

While the demands focused on different issues in each specific case (democratic representation, education, energy policies, financial strategies, gender discrimination, etc.), all recent movements addressed the form as well as the content of politics. What these protests share is a common sense that a process of impoverishment is going on: the malaise started with sparse symptoms at a symbolic level (for instance, the growing xenophobia and populism in many EU countries), while now it has revealed a defined contour that impacts the very material conditions of existence and reproduction of society (privatisation of public provisions; financialisation of life).

Within this scenario, opposing the neoliberal cuts and the populist rhetoric against publicly supported arts, culture and education cannot be divorced by an opposition to the groups that benefit from such hostile policies. This opposition is what the social movements find lacking in the European Left, found guilty of keeping its foot into many camps. Will the arts position themselves differently or will they mirror such pattern of behaviour?

Many within the arts have been adopting the soft strategy of mixing ‘excellence and innovation’, ‘social impact’ and ‘outreach’ with ‘financial sustainability’ (which means the ability to attract private sponsors) and “organisational proficiency” (the ability to externalise and outsource labour) during the phase of the creative industries. It appears that this will no longer be a workable option. As argued by Andrew Ross, Stefano Harney, Angela McRobbie, among many others, neoliberal management and governance have become interested not only in creative products, but in creative processes too: for many it will be increasingly difficult to operate ‘under the radar’ as the rules of the game are being rewritten.

Thus, it seems time to revisit – yet once again! – the narratives through which cultural workers may advocate for what they practice. To rise up in the name of a commitment to an art form or in defence of its excellence would probably fail, as it would not engage the many for whom the arts are not a relevant cultural currency. To plea in the name of a professional(ised) group seems equally dubious; this model has been going bankrupt for some time now, as the membership of trade unions declines and professional organisations fail to include younger and precarious constituencies.

I would like to suggest that a sustainable standpoint could probably only emerge out of a commitment to those whom are being impoverished – both materially and at the level of the imagination. The weak inclusivity standpoint today appears shakier than ever: we are not all in this together, as one popular slogan from the UK reads. The more the arts try to keep everybody happy, to appeal to everyone and every position, the more they risk to become insignificant and to dissipate all the knowledges and sensibilities that have been accumulated and still circulate in the cultural sector as we know it. Civil stability cannot be the ultimate goal. We must be open to the possibility that democracy and justice come first, and we will be ready to embrace conflict if need should arise.

Coming to terms with the possibility of conflict does not mean to perform rioting rebellious gestures necessarily. It may be more important to fight against the introduction of a new managerial requirement from the funders than to include one more radical piece in an underfunded programme. The pedagogy of conflict includes a whole spectrum of radical diplomacy, smuggling, passing, translating, institutional squatting and subvertising. Most of all it implies a disposition for looking for allies in unexpected places, for building solidarity and relations of care where there are none.

And as for the form this process may take, this will require a strong imagination around the role of all constituencies, of all those participating in the never-ending process of making culture(s) contemporary. Otherwise, any proposal will be perceived as paternalist from the point of view of the new collective subjectivities and common intelligences that are already dwelling in the name of alternatives.

Formats of direct democracy and mutual aid will play an important part in this process. Many people are drawn to the arts because of their ability to speak of the possible, to offer a space for critical thinking and a different modality of social encounter. In the face of shrinking support (both economic and discursive) for the arts and culture, it is vital to imagine different forms of ‘social enterprises’, while remaining extremely suspicious of the hidden meanings of both these terms. Hence, the downtime of the crisis can become a time to become more artisanal, as proposed by Colectivo Situaciones, to reinvent the practice of social and creative cooperation that dare to operate according to a self-determined logic of valorisation in a scale of 1:1.

Valeria Graziano: Arts; what's left?

0 kommentarer | debatt, krönika, Svensk Scenkonst

Vi har nu kommit fram till den sista gästkrönikören i Svensk Scenkonsts serie "På jakt efter en rikare idédebatt inom scenkonsten": Valeria Graziano, doktorand vid Queen Mary University of London, skribent och organisatör.

I sin krönika reflekterar Graziano kring kulturpolitiska skeenden i Europa, och tar sin utgångspunkt i de nu allestädes närvarande resonemangen kring kreativa näringar. I en tid då sociala rörelser med krav på politiska alternativ sjuder på många platser i världen, parallellt med att många europeiska länder skär i sina kulturbudgetar och chockhöjer studentavgifter, efterlyser hon en tydligare hållning och mer radikala strategier från konstsektorns vänsterkant; strategier som inte undviker konflikt, som problematiserar påtvingade managementmodeller, undviker representativa maktstrukturer och presenterar alternativ istället för att anpassa sig.

Texten använder sig av teoretiska begrepp och resonemang som cirkulerar flitigt inom internationella kretsar i skärningspunkten mellan politisk teori, konst och aktivism. Resonemangen vilar på kritiska teorier om de radikala skiften som skett i relationen mellan arbete, liv och ekonomi i det så kallade post-fordistiska samhället – där nu spridningen av idén om kreativitetens roll i ekonomin kan sägas bidra ytterligare till utsuddning av gränsen mellan arbete och fritid, och till en alltmer prekär arbetsmarknad. 

Grazianos krönika är ett engagerat försvar för konsten – mot såväl ekonomisk som diskursiv utarmning – som en plats för det möjliga, för kritiskt tänkande och för en annorlunda typ av sociala möten.

Läs och diskutera krönikan på Svensk Scenkonsts hemsida!

Mårten Spångberg: Våga göra anspråk

0 kommentarer | debatt, krönika, Svensk Scenkonst

Hybris Konstproduktion är under våren 2011 gästredaktörer för Svensk Scenkonsts krönikeserie "På jakt efter en rikare idédebatt inom scenkonsten". Denna vecka skriver Mårten Spångberg, konstnär med fokus på koreografi samt programansvarig för Koreografiutbildningen vid Dans och Cirkushögskolan i Stockholm.

I sin krönika frågar sig Spångberg hur det kommer sig att konst- och kulturaktörer, som inte sällan påstår sig vilja vara experimentella, utmanande och innovativa, i sin praktik verkar mer intresserade av att tillfredsställa rådande politiska och estetiska normer och trender. Han menar att de allra flesta förefaller vara upptagna med att tilltala "alla". Men om alla ska göra allt, vad blir det då av specificitet, risk och pluralism?

Med en inneboende förhoppning om att om konsten ska möjliggöra fler sätt att se, förstå och vara, föreslår Spångberg att det är var och ens ansvar att utmana de homogeniserande ramarna. Krönikan utmanar oss med en allvarlig fråga; gör vi det vi säger att vi tror på?

Läs krönikan "Våga göra anspråk" på Svensk Scenkonsts hemsida!

Bengt Jacobsson & Klara Tomson: Idéer som förändrar

0 kommentarer | debatt, krönika, Svensk Scenkonst

Hybris Konstproduktion är under våren 2011 gästredaktörer för Svensk Scenkonsts krönikeserie "På jakt efter en rikare idédebatt inom scenkonsten". Denna vecka skriver Bengt Jacobsson, professor, och Klara Tomson, filosofie doktor i företagsekonomi vid Södertörns högskola.

I sin krönika går Jacobsson och Tomson igenom hur dominerande idéer och strömningar i tiden – framför allt hämtade från teorier inom management – genomsyrar organisationer inom kultursektorn i lika stor utsträckning som inom andra områden. De beskriver olika faktorer som bidrar till organisatorisk förändring, hur nya idéer översätts till praktik, samt hur detta skapar utrymme för nya aktörer, till exempel så kallade institutionella entreprenörer.

Krönikan påminner oss om vikten av att se utvecklingen inom kulturområdet i ett vidare perspektiv, och föreslår verktyg för att avläsa förändringsprocesser i verksamheter, organisationer, politikområden och samhällen.

Läs krönikan "Idéer som förändrar" på Svensk Scenkonsts hemsida!

Meeting with Nomad Dance Academy

0 kommentarer | meeting, nomad, skopje

As a result of a visit to Stockholm by the members of Nomad Dance Academy – a network of dance practitioners and cultural workers in the Balkan region – Anders and Johan from Hybris Konstproduktion was, together with Emma Kim Hagdahl from Inpex, invited to a five day meeting in Skopje, Macedonia.

The meeting aimed to learn more about the respective organizations, our different activities, approaches and strategies, especially regarding artists interventions in cultural political processes. Second aim of the meeting was to identify possible future reasons and opportunities for collaboration. Hybris Konstproduktion and Inpex also held a public presentation and met with the working group for cultural policy from Deschooling Classroom.

In this report, we briefly bring up the different topics that we discussed during the meeting, strategies for collaboration as well as thoughts on artistic exchange withing the frame of foreign policy.

Download the full meeting report here (English).

 

The meeting was supported by The Swedish Institute.

Guleed Mohamed: Hopp är att slå statistik

0 kommentarer | debatt, krönika, Svensk Scenkonst

Hybris Konstproduktion är under våren 2011 gästredaktörer för Svensk Scenkonsts nya krönikeserie "På jakt efter en rikare idédebatt inom scenkonsten". Denna vecka skriver Guleed Mohamed, samhällsingenjör och hoppförmedlare, verksam bl.a. i Love Tensta – Sveriges första hoppförmedling.

I krönikan beskriver Guleed Mohamed varför han ställde upp som kandidat till posten som Tensta Konsthalls konstnärliga ledare och problematiserar att förortskultur och innerstadskultur ofta ställs upp som varandras motsatser, trots en mängd välvilliga satsningar för att åstadkomma motsatsen. Han konstaterar att de allra flesta i dag fortfarande har svårt att föreställa sig en konsthallschef som inte är vit, och resonerar kring vems ansvar är det att ändra på dessa föreställningar. Mohameds krönika uppmanar till eftertanke kring vad som är ytlig respektive reell förändring – såväl på som utanför scenen.

Läs krönikan "Hopp är att slå statistik" på Svensk Scenkonsts hemsida!

 

Låt oss fundera mer över branschfrågan

0 kommentarer | branscher, debatt, kulturpolitik

Rasmus Fleischer skriver på uppdrag av Hybris Konstproduktion i Svensk Scenkonsts krönikeserie "På jakt efter en rikare idédebatt inom scenkonsten" om branschbegreppets användningar inom konst- och kulturlivet. De första två kommentarerna på krönikan är skrivna av dels Svensk Scenkonsts kommunikationschef Helena Faxgård, dels av Elisabet Widlund, VD för Musiksverige. Här gör Anders Jacobson från Hybris Konstproduktion ett inlägg i diskussionen.

Jag tycker att det vore spännande att för en stund fundera tillsammans över hur vi kan tänka bortom de strukturer och förhållningssätt som vi tar för givet i dag. Grundfrågan som Rasmus tar upp är värd att fundera mer på, dvs. hur grupper organiserar sig fackligt och politiskt, inte minst på konstområdet, då ett visst konstnärligt uttryck ofta har en till synes given koppling till vissa gemenskaper, ekonomier och politiska handlingsutrymmen.

I min förståelse uppmanar Rasmus krönika oss att ta chansen att fundera över fler och andra sätt att tänka och göra kollektiv aktion än de vi redan känner till. Kan vi tänka relationer, aktioner och gemenskaper på andra ledder och enligt andra logiker och ordningar än i dag? Och om vi nu vill bort från stuprören, varför insisterar vi på att bygga fler och fler politiska strukturer baserade på avgränsade och separerade konstnärliga uttryck?

Jag blir ständigt påmind om branschbegreppet som konstpolitisk grundpelare i mitt dagliga arbete, och det som är beklämmande i den inneboende logiken är inte bara att det baseras på en förenklad politisk förhoppning om att alla som sysslar med en viss konstart ska vilja liknande saker, utan även att alla de som vill göra annorlunda än vad som är norm inom branschen, ofta osynliggörs.

Det är ofantligt viktigt att kontinuerligt undersöka hur en bransch och dess maktcentra definierar sig själv och enligt vilka värderingar, då själva organiseringen av aktörer aldrig kan vara neutral eller positiv för alla. Vad en bransch- eller intresseorganisation heter är naturligtvis också viktigt i sammanhanget, då detta är den kanske tydligaste signalen om vem och vad som organisationen vill representera. Jag upplever att denna kritiska och grundläggande analys ofta uteblir trots goda och reella ambitioner att verka inkluderande, proaktivt och breddande. Istället läggs desto mer resurser och energi på bevarande, självförsvar och tillväxtiver.

De konstpolitiska strukturernas uppbyggnad har – via traditioner, utbildningsideologi, produktionsförutsättningar och organisationskulturer – lett till att t.ex. dans bör se ut på ett visst sätt för att, ur ett kulturpolitiskt perspektiv, räknas som dans. Viljan att vara ett "vi" inom en viss konstart eller bransch kan i värsta fall även leda till att överskugga och undvika konflikter som handlar om klass, kön, sexualitet och kulturella normer. Aktörer primärt verksamma inom dansområdet ombeds tala politiskt utifrån "vad dansen behöver", inte om större politiska frågor. Frågan är om detta är det mest produktiva och intressanta sättet att bygga upp politiska gemenskaper, jämlikhet och dynamiska konstkulturer? Särskilt i dessa tider då fler och fler kulturaktörer och konstnärliga praktiker rör sig dagligen mellan både former, uttryck, hantverk, metoder, ideologier, arenor och yrkesroller?

Ett annat problem med branschbegreppet är att vi bygger in oss i en tämligen bisarr och konserverande konkurrenslogik mellan konstarterna. Den ena konstarten sneglar på den andra konstartens resurser eller infrastruktur, den andra påstår att den tredje är introvert och överintellektuell, medan den fjärde tycker att den första ligger hopplöst efter i den s.k. utvecklingen. Det mest spännande vi kan komma på är att samarbeta och blanda olika uttryck, och samtidigt har vi mage att påstå att konst skulle vara så himla kreativt. Även inom konstarterna pågår ständiga konflikter kring vilka genres och grupperingar som kan tänkas tillhöra branschen och inte. Varför inte knyta fler band och bygga fler gemenskaper som baseras på hur vi vill agera i världen, snarare än hur vi och vårt yrke förväntas se ut?

Det finns en risk att det politiska samtalet inom konstnärliga branscher utspelar sig i det som Chantal Mouffe kallar "moralens register". Jag upplever att vi på kulturområdet undviker att – eller saknar verktygen för att – artikulera, klargöra och tillgängliggöra våra ideologiska förhållningssätt i relation till vår dagliga praktik. Detta innebär att det politiska "levandets" konsekvenser oftast har sitt ursprung i val och icke-val som t.ex. formuleras i termer av "det bästa för branschen" osv, istället för att transparent exponera och diskutera vilken typ av ideologi valet som sådant avser producera. Denna brist på tydlighet öppnar dörrarna till en daglig praktik som, på mikro- och makronivå, handlar om att utse "fiender" (de gamla etablerade "propparna", den och den "klicken", institutionerna, de som inte gör riktig dans, de som gör riktig dans, bidragsgivarna, politikerna osv.) istället för ideologiskt definierade motståndare, som med öppna kort argumenterar i produktiv konfrontation.

Istället för en konfrontativ, experimentell och utvecklande debatt kring förhållningssätt, idéer, ideologier och samhälleliga göranden och varanden i konst- och kulturpolitiken, menar jag att vi spenderar på tok för mycket tid på att jämföra uttryck och tävla mellan branscher, på sätt som nödvändigtvis stänger ute dem som inte känns igen, de som inte har legitimerats enligt rätt utbildning eller kontaktnätverk, eller de som är alldeles för smarta eller knäppa för att vi ska fatta vad de säger. Konfrontationerna sker alltså, men på fel ledder, och av fel anledningar.

Så utan att underkänna dagens system i sin helhet tycker jag att det vore otroligt spännande att tillsammans tänka mer på hur det skulle kunna se annorlunda ut, hur konstaktörernas politiska organisering skulle kunna utvecklas och mångfaldigas. Kan vi t.ex. tänka oss genrelösa och organisationsneutrala kulturstöd och konstinstitutioner, utan att de minsta konstuttrycken skulle trängas undan, och där specifika kunskaper fortfarande värderas? System som syftar till att främja en mångfald av idéer, aktörer och erfarenheter snarare än förenklade konstnärliga identiteter som uppmanar oss att producera inom ramarna för det igenkännbara? System som kan vara lika experimentella och dynamiska som konsten förväntas vara, och samtidigt vila på transparent och demokratisk grund?

För att kultivera ett än mer tankeväckande och oliktänkande konstfält, för att skapa nya politiska handlingsutrymmen, och för att fortsätta kämpa för jämlikhet och solidaritet – inom kulturområdet och i samhället – tror jag att en av våra viktigaste utmaningar är att artikulera andra specificiteter, riktningar och kollektiva handlingar än de vi är vana att tänka genom, och att våga benämna våra val i politiska termer.

Rasmus Fleischer: Förväxla inte konsten med branschen

0 kommentarer | debatt, krönika, Svensk Scenkonst

Hybris Konstproduktion är under våren 2011 gästredaktörer för Svensk Scenkonsts nya krönikeserie "På jakt efter en rikare idédebatt inom scenkonsten". Denna gång skriver Rasmus Fleischer, samtidshistoriker och författare.

I sin krönika problematiserar Fleischer användandet av branschbegreppet, och ställer sig frågande till den ofta förekommande ambitionen att tala med "en enad röst". Han gör en historisk tillbakablick på hur organiseringen i branscher uppstått och pekar på hur detta ofta ger upphov till en förenklad och onyanserad bild av enighet – ett förhållningssätt som uppmuntras av såväl medial som politisk logik.

Rasmus Fleischer uppmanar till kritisk reflektion kring vilka funktioner branschorganisationer bör fylla, och lyfter fram både Svensk Scenkonst och Musiksverige som exempel.

Läs krönikan "Förväxla inte konsten med branschen" på Svensk Scenkonsts hemsida!

Rakel Chukri: Svensk teater måste vitaliseras

0 kommentarer | debatt, krönika, Svensk Scenkonst

Hybris Konstproduktion är under våren 2011 gästredaktörer för Svensk Scenkonsts nya krönikeserie "På jakt efter en rikare idédebatt inom scenkonsten". Denna månad skriver Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan.

I krönikan beskriver Chukri träffsäkert hur dagens kulturdebatt präglas av förutsägbar positionering och populistiska anklagelser om elitism. Hon menar att större fokus bör läggas på att diskutera konstens innehåll och unika förmågor, och anser att merparten av de etablerade teateraktörerna alltför sällan lyckas skapa angelägen, nyfiken och kaxig scenkonst. Chukri lyfter fram exempel på konstnärskap och förhållningssätt som hon upplever utmanar de givna formaten för hur teater produceras och presenteras – och som därmed bidrar till att vitalisera kultur- och samhällsdebatten.

Läs krönikan "Svensk teater måste vitaliseras" på Svensk Scenkonsts hemsida!